A bittersweet farewell

Eller ett bitterljuvt farväl kanske..

Efter månaders uppsamlande av tankar så bestämde jag mig för att det var dags. Vi bestämde att hon skulle komma hit idag efter skolan och mina nerver var i uppror hela eftermiddagen. Jag var ledsen, mådde illa och var nervös som f-a-n…

När hon kom innanför dörren så hoppade mitt hjärta över flertalet slag,, varför ska jag göra detta tänkte jag. Hon var finare än på länge, direkt hemkommen från en dag i skolan, trött efter tidiga mornar och sena kvällar och tågresor, men det var nåt visst som jag inte kunde ta på.

Satte oss i varsin hörna av soffan, log generat mot varandra och visste liksom inte riktigt vart vi skulle börja. Båda med samma tanke. Detta måste få ett slut. Jag påminde henne om vart vi avslutade sist och hon tog till orda. Jag minns inte precis vad hon sa men jag vet att hon sa allt som jag tänkte. Vi hade det bättre när vi var vänner, att det var roligare och mysigare då och att vi inte ville förlora den andra.
Jag vet inte vad jag skulle göra om hon försvann ur mitt liv.
Så beslutet togs och det tog slut, och vänner är det som vi var menade till, även om det kanske finns nåt mer än vänskap mellan oss (iaf från min sida) så är det inte tillräckligt starkt. Vi förtjänar båda bättre, någon som tillgodoser de olika behov vi båda har. Jag behöver någon som ger sitt allt i princip. Någon som så uppenbart vill vara min och ger mig den närhet, kärlek och romantik jag behöver. Cecilia behöver någon som inte är så krävande som jag är, inte för att jag tycker att jag var krävande i vårt förhållande men hon visste vad jag ville ha och kunde inte ge det till mig och det är ju krävande på sitt sätt.

När hon skämtsamt sa att hon skulle bli arg om jag inte tyckte om henne så tittade jag henne in i ögonen och bara log, hon är dum om hon inte vet hur mkt jag tycker om henne.

Hon var rädd att jag skulle gråta, men konstigt nog så höll jag mig lugn, mest för att allt gick så bra. Vi var enade och vi skulle inte skiljas som ovänner. Vi umgicks en stund, tittade på kort från bröllopen som jag (vi) varit på förra veckan. Och när hon skulle gå så kramades vi, då var tårarna inte långt borta (ja det vet du inte om C), fast det är väl inte så konstigt kanske. Men hon slapp iaf se mig gråta. Jag har inte stortjutit, det har mest bara runnit lite stilla från mina ögon och ner på mina kinder. Fick ett sms av henne och då började det. Sen så har det kommit lite då och då under kvällen. Det skulle varit 5 månader i övermorgon (18/9)…

Jag känner mig tom och vemodig för tillfället, men som Elina sa så måste den känslan få ta sin plats också innan man kan börja vara lycklig och glad igen. För även om det var rätt beslut så är det ju ändå tungt. Jag saknar henne liksom. Hon är ju en del av mig nu och kommer alltid att vara. Hon är speciell för mig och det kommer aldrig att ändras. Hon har lärt mig om mig själv och jag har sett sidor hos mig som jag inte trodde fanns där. Men mest av allt så har hon funnits där när jag verkligen behövt någon.

Ville mest bara skriva av mig lite.

Ska nog hoppa i säng nu och försöka sova.

Natti natti på er..