Ord känns på något sätt överflödiga.
Det känns på något sätt som om jag inte sörjt ordentligt.
Eller så har jag det, men det känns för lite.
Du finns i mina tankar varje dag och jag saknar dig.
Jag var 15 år när du försvann.
Fotfarande väldigt ung.
Fortfarande väldigt lättpåverkad.
Men tvingades växa upp så fort
för att ta hand om de du lämnade efter dig.
För det har alltid känts som om det var upp till mig.
Det kanske är därför jag inte har sörjt ordentligt
Jag kanske inte har lämnat utrymme.
Jag kanse inte vågar släppa med rädsla för vad jag ska hitta
Eller kanske snarare inte hitta.
Din död har lämnat så stora spår i oss alla.
Som sig bör.
Men så mycket har gått så fel.
Vem vet, kanske mycket hade sett annorlunda ut om du levt.
Det är något vi aldrig får veta.
Tårarna rinner när jag skriver och jag tittar på fotot på dig som jag har en bit bort.
Det, bland några få saker, var något jag tog med mig från förra lägenheten.
T.o.m Hugo lämnade jag efter mig. Det känns inte bra.
Men Du kom med i alla fall.
Du betyder.
När jag kom hem till mitt rum den kvällen så lös det en ängel i mitt rum.
Och när släkten samlades så tröstade du mig när jag fick ett bryt.
Jag vet att det var du, det kändes så väl.
Ditt ljus och din kärlek fyllde upp hela mig och jag blev lugn.
Det kanske är därför jag inte har sörjt.
Jag kanske inte har behövt.
Jag kanske känner inom mig att du har det bra.
Att du via mig ville säga detta till oss.
Jag försöker hitta minnen med dig.
Men jag kommer bara ihåg bitvis.
Knappt någonting.
Och det gör så ont.
Jag vill minnas allt det bra.
Jag vill skratta och le åt saker folk berättar för att jag också minns.
Men det är tomt.
Det är som ett svart hål med vissa fragment.
Vi bodde ändå grannar i flera år.
Jag ser bilder framför mig.
Vardagsbilder.
Som när ni står i Mathias vardagsrum och lyssnar på en låt med Björn Rosenström.
Eller som när du springer med Linus i famnen över vägen hem till oss för att titta på älgen.
Eller gånger som du skällde ut mig.
Tyvärr har det fastnat mer än det andra.
Men jag minns också att vi ständigt tjaffsade med varandra, som syskon gör.
Hur vi sprang runt och kastade löv på varandra på campingplatsen.
Kommer ihåg en dag när mamma och jag var i Mellerud och handlade.
Hon berättade att hon visste en hemlighet om dig och mig.
Jag var så nyfiken så nyfiken.
När du tillslut ringde så ställde du frågan jag aldrig kommer att glömma.
"Vill du bli Emelies fadder?"
Men jag vill minnas mer.
Jag vill få mina minnen triggade
för jag vet att dom finns där, någonstans.
Är det någon som minns något om mig och min bror så säg gärna till så kanske jag kan få ett till minne.
De minnen som lyser starkast är de jag har när du ligger död framför mig. Jag vill inte ha det så.
Jag har så många gånger skrivit om den dagen du dog. Jag orkar inte det igen.
Det är nämligen inte det de handlar om just nu.
Fast det är årsdagen.
Det är 10 år sedan!
991003-091003
Jag hörde en låt när jag insåg att du inte fanns mer, innan samtalet som bekräftade det.
Jag hörde en låt på radion när jag satt utanför begravningsentreprenören.
Jag köpte en skiva då, ville ha låten som jag hörde på radion men hittade istället "våran" låt.
Jag hörde låtar på din begravning.
Jag sjöng en låt på mottagningen efteråt.
Alla dom påminner mig om dig och dom finns ständigt i mitt liv.
På gott och ont.
Jag avslutar med lite textrader ifrån dom låtarna.
I heard he sang a good song,
I heard he had a style,
And so I came to see him and listen for a while
I felt all flushed with fever
Embarrased by the crowd,
I felt he found my letters and read each one
Since youve gone I been lost without a trace
I dream at night I can only see your face
I look around but its you I cant replace
I feel so cold and I long for your embrace
Lonely rivers flow to the sea,
to the sea
to the open arms of the sea
lonely rivers sigh 'wait for me, wait for me'
I'll be coming home wait for me
Under the surface so crystal clear
Everyone was really tense
Waiting down there
He had his own world just like I had mine
We'll go separate ways 'til the next time
There are no words to say as
My friend swims away
Se solen är så röd nu
den brinner som mitt blod
men jag kan inte lova dig
något mer än det du ser
Och blir du rädd -så blunda hårt
jag bär dig om du vill
för ditt är ditt, men vårt är vårt
och tiden den står still
Och jag ska hålla i dig
-men bara om du vill
jag tar dig genom vindarna
så länge jag finns till
Här råder stilla frid
Och jag glömmer både rum och tid
Så sagolikt det är
Att se morgon-dimman lätta
När mörkret sakta flyr
Och att se hur dagen åter gryr
En kylig morgonbris
Sakta sveper genom rummet
Det är en rikedom
Att få älska och att att älskas
Att älskas utav dej
är det vackraste för mej
When the night has been too lonely
and the road has been too long
and you think that love is only
for the lucky and the strong
Just remember in the winter far beneath the bitter snows
lies the seed
that with the sun's love
in the spring
becomes the rose
Du finns alltid i mitt hjärta och mina tankar, älskade älskade du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar