Jag vill skriva något men är lika tom nu som då.
Ord känns på något sätt överflödiga.
Det känns på något sätt som om jag inte sörjt ordentligt.
Eller så har jag det, men det känns för lite.
Du finns i mina tankar varje dag och jag saknar dig.
Jag var 15 år när du försvann.
Fotfarande väldigt ung.
Fortfarande väldigt lättpåverkad.
Men tvingades växa upp så fort
för att ta hand om de du lämnade efter dig.
För det har alltid känts som om det var upp till mig.
Det kanske är därför jag inte har sörjt ordentligt
Jag kanske inte har lämnat utrymme.
Jag kanse inte vågar släppa med rädsla för vad jag ska hitta
Eller kanske snarare inte hitta.
Din död har lämnat så stora spår i oss alla.
Som sig bör.
Men så mycket har gått så fel.
Vem vet, kanske mycket hade sett annorlunda ut om du levt.
Det är något vi aldrig får veta.
Tårarna rinner när jag skriver och jag tittar på fotot på dig som jag har en bit bort.
Det, bland några få saker, var något jag tog med mig från förra lägenheten.
T.o.m Hugo lämnade jag efter mig. Det känns inte bra.
Men Du kom med i alla fall.
Du betyder.
När jag kom hem till mitt rum den kvällen så lös det en ängel i mitt rum.
Och när släkten samlades så tröstade du mig när jag fick ett bryt.
Jag vet att det var du, det kändes så väl.
Ditt ljus och din kärlek fyllde upp hela mig och jag blev lugn.
Det kanske är därför jag inte har sörjt.
Jag kanske inte har behövt.
Jag kanske känner inom mig att du har det bra.
Att du via mig ville säga detta till oss.
Jag försöker hitta minnen med dig.
Men jag kommer bara ihåg bitvis.
Knappt någonting.
Och det gör så ont.
Jag vill minnas allt det bra.
Jag vill skratta och le åt saker folk berättar för att jag också minns.
Men det är tomt.
Det är som ett svart hål med vissa fragment.
Vi bodde ändå grannar i flera år.
Jag ser bilder framför mig.
Vardagsbilder.
Som när ni står i Mathias vardagsrum och lyssnar på en låt med Björn Rosenström.
Eller som när du springer med Linus i famnen över vägen hem till oss för att titta på älgen.
Eller gånger som du skällde ut mig.
Tyvärr har det fastnat mer än det andra.
Men jag minns också att vi ständigt tjaffsade med varandra, som syskon gör.
Hur vi sprang runt och kastade löv på varandra på campingplatsen.
Kommer ihåg en dag när mamma och jag var i Mellerud och handlade.
Hon berättade att hon visste en hemlighet om dig och mig.
Jag var så nyfiken så nyfiken.
När du tillslut ringde så ställde du frågan jag aldrig kommer att glömma.
"Vill du bli Emelies fadder?"
Men jag vill minnas mer.
Jag vill få mina minnen triggade
för jag vet att dom finns där, någonstans.
Är det någon som minns något om mig och min bror så säg gärna till så kanske jag kan få ett till minne.
De minnen som lyser starkast är de jag har när du ligger död framför mig. Jag vill inte ha det så.
Jag har så många gånger skrivit om den dagen du dog. Jag orkar inte det igen.
Det är nämligen inte det de handlar om just nu.
Fast det är årsdagen.
Det är 10 år sedan!
991003-091003
Jag hörde en låt när jag insåg att du inte fanns mer, innan samtalet som bekräftade det.
Jag hörde en låt på radion när jag satt utanför begravningsentreprenören.
Jag köpte en skiva då, ville ha låten som jag hörde på radion men hittade istället "våran" låt.
Jag hörde låtar på din begravning.
Jag sjöng en låt på mottagningen efteråt.
Alla dom påminner mig om dig och dom finns ständigt i mitt liv.
På gott och ont.
Jag avslutar med lite textrader ifrån dom låtarna.
I heard he sang a good song,I heard he had a style,And so I came to see him and listen for a whileI felt all flushed with feverEmbarrased by the crowd,I felt he found my letters and read each oneSince youve gone I been lost without a traceI dream at night I can only see your faceI look around but its you I cant replaceI feel so cold and I long for your embraceLonely rivers flow to the sea,to the seato the open arms of the sealonely rivers sigh 'wait for me, wait for me'I'll be coming home wait for me Under the surface so crystal clearEveryone was really tenseWaiting down thereHe had his own world just like I had mineWe'll go separate ways 'til the next timeThere are no words to say asMy friend swims awaySe solen är så röd nuden brinner som mitt blodmen jag kan inte lova dignågot mer än det du serOch blir du rädd -så blunda hårtjag bär dig om du villför ditt är ditt, men vårt är vårtoch tiden den står stillOch jag ska hålla i dig-men bara om du villjag tar dig genom vindarnaså länge jag finns tillHär råder stilla fridOch jag glömmer både rum och tidSå sagolikt det ärAtt se morgon-dimman lättaNär mörkret sakta flyrOch att se hur dagen åter gryrEn kylig morgonbrisSakta sveper genom rummetDet är en rikedomAtt få älska och att att älskasAtt älskas utav dejär det vackraste för mejWhen the night has been too lonelyand the road has been too longand you think that love is onlyfor the lucky and the strongJust remember in the winter far beneath the bitter snowslies the seedthat with the sun's lovein the springbecomes the rose Du finns alltid i mitt hjärta och mina tankar, älskade älskade du!
